Boink, sa brandmannen!

De brukade träffas på torget. Ibland av en slump, men oftast av en ren tillfällighet. Det var Åke som var Lenas ena bror och Benny, handlarns pöjk tillika dotter.
De sa sällan något, och lika bra det, de kände ju inte varandra. Sen stod de också på var sin sida torget så de hade fått ropa väldigt högt. Sen kunde de heller inte prata. De hade nämligen munnen full av deg, efter att ha passerat bagaren på vägen till torget. Där stod de nu alltså och glufsade deg och teg. Två ogifta mjölnare i den mjölsäck vi kallar livet!

Boink, sa brandmannen snopet när han ödmjukt gick över torget.

/ J

Dagens vän: Egryl

Som djur beträffat var Egryl ganska okänd. Men nu var han ju heller inget djur, utan en botaniker av svenskt medelsnitt.
Hans keps var grön, hans hjässa luden och under armarna hängde amplar som varje dag innehöll någon ny, spännande växtlighet. Gurka är bara ett exempel. Lägg därtill två hjortron så har du tre. Han hade en moster i Pinnarp. När hon trillade av pinn ärvde Egryl hennes en pinnstol. I den satte han sig ofta och lyssnade på lärorika kassetter i stil med: How to create a potato, part one: Buy one!

En gång tog han miste på sig själv och en annanas. Lyckligtvis upptäckte han misstaget innan han serverade fruktsalladen.

/ J

Som halmslöjd, fast utan halm…

Rent visuellt var Bonny lite av en flopp. Det som kunde skymtas under baskern var varken rent, rakt eller något som lämpade sig som julgranspynt. Dessutom var han den enda i världen som handlade i valutan Ekyn.
Trots dessa beska fakta var han oerhört poppis i grannskapet. Man gav honom ficklampor och äpplen. Och han fick smeknamn såsom ”Kung Bonny”, ”Hjälten” och ”Tuffingen”. Varför? Jo Bonny hade jättefina byxor! Knallröda var dom och av ett snitt man sällan ser nu när Gustav Vasa ej längre bestämmer.

Han kallades därför ByxBonny av de mest byxintresserade.

/ J